Det jag lärt mig genom tarotstudierna som haft absolut störst genomslag på hur jag tänker och ser på världen är Rachel Pollacks trenivå-modell från boken 78 degrees of wisdom. Överhuvudtaget är det den bästa tarotbok jag läst, kanske för att den fokuserar på systemet, snarare än magiska krafter och flumflum runtikring. Jag tror faktiskt att det är just systemet, strukturen som korten/arketyperna är indelade och ordnade i är det som lockar mig mest med att studera tarot.
Alla sätt att förstå världen blir med nödvändighet förenklingar, om det sen handlar om politiska system, konst, filosofi eller vad som helst. Tarot är ett av de mest systematiskt genomarbetade sätten att strukturera världens brokighet, och det gör att det blir lätt att ta till sig, men man kan fortfarande göra långtgående och komplexa analyser utifrån det här systemet. Det är alltså en förenkling, men det är egentligen inte en begränsande förenkling – för det möter sinnet på en nivå där det går att ta till sig och begreppsmässigt förstå. Därifrån kan du gå hur långt som helst, där är det bara det egna sinnet som sätter begränsningar.
Hursomhelst – Rachel Pollack beskriver en modell där Stora Arkanan representerar livets resa i tre nivåer. Jag har alltid haft svårt att riktigt ta till mig Dårens Resa som en resa från A till Ö, vissa av stegen känns som steg tillbaka och upprepningar av tidigare steg.
Som att man i Döden släpper taget om det gamla, för att släppa in det nya, okända – och sen kommer Tornet som hamnar om livslögner och krossade illusioner. Vad var det då för transformation man alldeles nyss via Döden genomgått och vad var det egentligen vi så smärtsamt släppte taget om då? Sånt kan jag gå och grubbla på. Jag lägger väldigt sällan stjärnor eller drar kort för vägledning, utan använder mer strukturen för mina filosofiska funderingar.
Rachel Pollacks modell antar att resan företas – inte från A till Ö, utan som en pågående process i tre nivåer, representerade av Body, Mind och Spirit. Alltså den yttre/fysiska världen, tanken/sinnet och anden/själen.
Själva modellen ser ut ungefär såhär (jag låter korten representras av sina siffror, för överskådlighetens skull)
0
1 – 2 – 3 – 4 – 5 – 6 – 7
8 – 9 – 10 – 11 – 12 – 13 – 14
15 – 16 – 17 – 18 – 19 – 20 – 21
Dåren står för sig själv, han är utgångspunkten och resenären.
Den fysiska nivån representeras av en resa genom lärdomar gestaltade av Magikern, Översteprästinnan, Kejsarinnan, Kejsaren, Översteprästen, Kärleken och Vagnen. Magikern handlar om att hitta sin egen inre källa – sin potential och sin kraft. Resan i den fysiska världen avslutas i vagnen som handlar om att stolt och kraftfullt styra sin egen väg, ha en vision och modet att följa den. Magikern är fröet, Vagnen är det fruktbärande trädet.
Resan genom den mentala/känslomässiga nivån gestaltas av Styrkan eller Balansen (Här blir det lite knepigare eftersom det finns olika teorier om hur korten ska struktureras. Jag ska återkomma till det.), Eremiten, Livshjulet, Styrkan eller Balansen igen, Den Hängde Mannen, Döden och Alkemisten. Resan går alltså från fröet – inre styrka eller livsbalans – till det fruktbärande trädet i Alkemisten, som förenar de motsägelsefulla krafterna i ens inre för att fylla en livsuppgift och skapa en rofylld harmoni i sinnet. Jag tänker mig den harmonin som en manifestation av Sinnesrobönen: ”sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”. Men jag är inte där än, så vi får väl se hur jag beskriver det när jag är där…!
Den sista dimensionen är andlig, den handlar om en resa genom ett medvetande som delas med resten av universum – så tänker jag mig i alla fall gudsbegreppet och andligheten, den dimension där allt hör samman, där pusslet faller på plats. Resan går här från Djävulen via Tornet, Stjärnan, Månen, Solen och Domen till Universum, slutstationen. Det här är den dimension som jag själv tillbringat minst tid i, så den är fortfarande väldigt abstrakt för mig. På sätt och vis ska den nog vara abstrakt, jag tror att det hör till sakens natur. Men jag tror också att fröet till den här resan, Djävulen, handlar just om att vara fast i ett tänkande som håller oss kvar i de fysiska och mentala dimensionerna, och därmed inte riktigt låter oss ta till oss den andliga. Jag reflekterar att de två första korten i den här resan är kort som bär på riktigt tuffa ”livsläxor” – men sen kommer trösterika och kraftfulla arketyper. Jag tänker mig den här resan som att den har en hög ingångströskel, men att när man väl kommit över tröskeln, så är det en resa som handlar om kraft och inre lugn – om vi bara kommer så långt att vi kan ta till oss det.
***
Jag började studera den här modellen för några år sen, men jag kom aldrig så långt att jag kände mig färdig med det. I några dagar nu har jag lekt med tanken på att ta upp det igen. Jag skrev det ovanstående imorse, och sedan under dagen har jag gått och känt hur mycket som väcks till liv genom att börja fundera på den här modellen. Det är väl så att olika sätt att tänka passar olika personer, och den här modellen passar mig väldigt väl. Se det här inlägget som en introduktion, så ska jag försöka att fördjupa mig vidare i den framöver.
Etiketter 78 degrees of wisdom, Alkemisten, Balansen, Dåren, Djävulen, Magikern, Rachel Pollack, Styrkan, Tornet, Universum, Vagnen
